Dagar som ter sig lika. Vaknar tidigt av all fågelsång. Fönstret på glänt. Solen som letar sig fram bakom den tunna gardinen som fladdrar. I natt såg jag mig själv stå mitt i köket och baka en mjuk plommonkaka, en ljuvlig sockerkaka full med solmogna plommon. Ja inatt drömde jag. Så mycket saknar jag att stå i mitt eget kök och baka. Katten sträcker på sig långsamt och länge, skakar i hela kroppen och sen borrar det lilla tilltufsade ansiktet i min ena höft. Hon älskar att kura ihop sig nära mig. För en gång skull välkomnar jag inte närheten. Alldeles för varmt inne, alldeles för klibbigt. Ska jag gå upp eller ej? Klockan är inte ens 7 och det är varmt, kvavt, det har redan hunnit bli 26 grader varmt. Sträcker själv på mig försiktigt, känner efter i kroppen och känner hur varenda muskel gör ont. Alltså varenda en.
Igår kväll målade vi färdigt hela huset och idag ska vi städa undan plast och massa skräp från altaner och trädgård. Vi är äntligen klara. Så idag ska jag baka i köket på landet för första gången. Det blir premier bakning. Om ugnen från 70-talet duger får vi se om ett par timmar. Men här ska det bli kaka för det är jag värd och för att varenda muskel i min kropp skriker efter.
Ikväll bjuder dottern på middag, för att fira att vi äntligen är klara med renoveringen av huset och så vill hon att jag inte ska behöva laga mat utan bli bortskämd istället. Det ska bli skönt att sitta vid dukat bord, nyduschat, med rena kläder och ingen Faluröd i håret och skåla in denna underbara sommar som har get mig så mycket. Och vet ni vad? Själv bjuder jag familjen på denna underbara plommonkaka.