Idag ska jag berätta för dig hur jag gick in på ett förlag för att diskutera bokkontrakt och kom ut därifrån med det vackraste bordet och närmare min dröm än någonsin. Men lika bra att ta det från början.
Jag är en handlingsmänniska som vill vara med och påverka min framtid, ha med ett finger i spelet så att säga. De som känner mig vet att jag inte gillar att vänta utan brukar ta kommando, se till att saker blir gjorda. Min dröm sen jag startade bloggen och Instagramkontot har varit att ge ut en bok, en bakbok. Men av någon anledning hade jag inte kommit igång med det, inte ens att leka med tanken. Av rädsla kanske? Att misslyckas? Om någon frågade mig när jag skulle ge ut en bok så brukade jag skoja bort det.
När X-förlaget mejlar mig och frågar om jag vill ge ut en bok då kommer det att ske”.
Sen var diskussionen avslutad.
Men så gjorde jag ett uppdrag ihop med proffsfotografen Thomas Hjertén för tidningen Hembakat. Vi hade bestämt oss att fotografera flera bakverk samma dag och göra det under 3 tillfällen. Redan första gången vi träffades hemma hos mig och precis efter vi hade startat fotosessionen kom frågan från Thomas. Han kände någon som tyckte jag skulle skicka in en pitch där jag beskrev min bokidé och berättade lite mer om mig själv. Ville inte jag ge ut en bok? Svaret kom snabbt. Ja så klart! Satt upp till sent samma kväll och gjorde en powerpoint presentation som vi mejlade in till bokförlaget. Två månader senare kom svaret.
Bilderna är väldigt fina och allt ser supergott ut, det är vi alla överens om men…tyvärr så passar inte denna bokidé in i vår utgivning just nu.
Jag hade trott jag skulle bli förkrossad om något sånt skulle hända mig men samma dag svaret kom satte jag bara igång, tog kommandot och såg till att saker blev gjorda. Redan innan kl 12 samma dag hade jag hunnit skicka min pitch till flera bokförlag. Det började trilla in ett autosvar efter ett annat. ” Tack för dit manus. Vi har överläggningstid på minst 2-3 månader eller ännu längre. Men vi hör av oss”. Tålamod är inte min starka sidan alla gånger men nu var jag fast besluten att låta tiden gå, så väntan på 3 månader kändes inte alls skrämmande. Min väntan blev kortare än jag hade kunnat drömma om. Redan innan det hade gått 3 timmar hade jag fått ett mejl bland alla autosvar.
Hej! Kul att du skriver till oss! Har du tid att ses och berätta mer? Jag tycker både bloggen och presentationen är superfina, men det är som du säkert vet supersvårt att konkurrera i kokboksfloden, så vi vill gärna höra lite hur vi skulle kunna göra denna bok till något unikt. Hälsningar Emma!
Två dagar senare stod jag utanför ingången till nr 50 A på Malmskillnadsgatan och kliade mig i huvudet. Hade inte fått någon portkod och ändå stod jag där och bläddrade fram och tillbaka i min mejlkonversation. Mejlade Emma på förlaget men i min iver att komma in och vara i tid, tackade jag ja till en snäll kille som erbjöd sig att släppa in mig i huset. Hittade såklart inget bokförlag på informationstavlan så jag började ta trapporna en våning i taget och läsa alla dörrskyltar systematiskt. Från andra våningen jag befann mig på till åttonde och tillbaka igen till andra. Tillstånd? Svettigt, rufsigt hår och upp i varv. Nej men det visade sig att jag hade gått in i porten bredvid och från att ha haft bra marginal till mötet, började jag få ont om tid. Det enda rätta var att gå ut samma väg som jag kom in men det visade sig vara svårare att ta sig ut. Hade du ingen nyckel eller portkod så skulle du inte komma ut heller. Började dra i alla dörrar och utgångar men försiktigt för att inte utlösa något larm. Nu var inte tiden knappt utan hade redan passerat kl 13. Jag som aldrig är försenad till något möte skulle komma försent till det viktigaste mötet i min bakbloggskarriär. Jag hade bestämt mig för att ta mig ut och åka raka vägen hem. Hade redan startat med fel fot. Så jag kastade mig mot utgången när jag såg en glad och trevlig tjej som kom in i porten.
Hej Simona, hälsade den glada tjejen med ett leende som gick över hela ansiktet, precis när jag skulle swisha förbi, vi finns i porten bredvid, på hörnet. Vi har precis flyttat in för någon månad sen. Men du är så välkommen, ingen fara att du är lite sen, svårt att hitta för det står ingen skylt utanför.
Ok då kom jag inte loss utan skulle ändå genomföra mötet. Men det kändes så hopplöst för allting hade börjat så fel. Tillstånd? Svettigare än innan och med en känsla av att ”nu får det gå som det går”-typ. Vi steg in i ett konferensrum och det första jag såg var BORDET. Alltså riktigt gammalt träd, rustik stil, svarta metallben. Drog med ena handflatan över bordet och sa för mig själv. Vilket vackert bord.
Tycker du? Vi har köpt nytt och ska byta ut det, kom svaret.
Ops. Jag hade tydligen sagt det högt. Alltså skärpning Simona, nu gäller det att leverera. Du måste fokusera, släppa stressen, strunta i dina svettiga handflator och köra på bara. Det kom in även den ena av bokförlagets ägare, Simon. Efter 5 minuter hade jag redan glömt bort allting som hade hänt innan. Jag berättade om allt mellan himmel och jord, vart jag kommer ifrån, hur min passion för bakning och fotografering uppstod, om mina drömmar och planer. Vi skojade och hade trevligt. Kändes som vi var gamla bekanta som inte hade setts på länge. Vi skakade hand och de skulle höra av sig snart, efter att ha pratat ihop sig. Fick frågan om det var annat som jag hade i tankarna, som jag ville fråga dem innan vi skildes åt. Och då, DÅ öppnar Simona sin stora käft, som hon gör när hon är upp i varv, och bara säger rakt ut. Jag hörde mig själv som i en dröm och det gick inte att hejda mig. Som om min mun hade fått en egen vilja och mina tankar var bara åhörare.
Alltså gör vad ni vill men detta bord måste ni bara behålla, det är så så vackert!
Det får du, sa Simon helt spontant.
Alla nej, men det ska jag inte, nej tack, jag menade inte så att jag skulle få bordet, nej det är inte sant, snälla snälla… INGENTING hjälpte. De skulle ge mig bordet, det var bestämt. Punkt slut. Tillstånd? Förtvivlad. Svetten rann ut med ryggraden.
Men herre min skapare Simona, vad har du ställt till med nu? Om du hade någon chans innan du steg in på förlaget så är dina chanser sämre än noll just nu, hörde jag en röst i mitt huvudet. Ok det var bara att ta farväl av författarkarriären innan den ens hade börjat. Hela vägen hem satt jag på tunnelbanan och tröstade mig själv med att det kanske inte var meningen eller så får jag åtminstone det vackraste bordet som bakgrund till mina bilder, att jag inte hade en chans i alla fall och lika bra att det tog slut innan det hade gått för långt. Kommer inte ens ihåg allt som gick genom mitt huvud den korta vägen hem. Men mamma ringde mig och började berätta om sin dag. Satte på hörlurar så det skulle vara lättare att både lyssna och gå, vet att när mamma ringer så blir samtalen långa, timlånga. Hörde inte så mycket av vad mamma berättade och klagade på. Säkert något som pappa hade gjort eller inte gjort rättare sagt. Svarade bara enformigt, just det, eller hur, men alltså pappa, hur tänkte han…Sen plingade bara i örat så som när man får ett meddelande. Inget meddelande men ett mejl och från Emma på förlaget. Efter bara 40 minuter? Kan inte vara något bra svar, inte så som allting hade löpt. Samtidigt som jag hörde mamma gå vidare i samtalet och fortsätta klaga på min moster nu, började jag läsa mejlet högt i mitt huvudet. Inom loppet av en halvminut hade jag säkert läst den fyra gånger.
Hej!Nu har vi pratat.
Vi tänker att det skulle vara oerhört roligt att få göra den här resan med dig. Vi vill utgå från ditt tänk om att bakning ska vara vacker och ha en estetisk dimension och gärna arbeta med…Vi hoppas du känner att vi är rätt förlag för dig, fundera och återkom så kan vi kanske ta ett till möte och planera vägen framåt!
Först tänkte jag vänta tills jag avslutade samtalet med mamma och komma hem, alltså inte svara på en gång och det kunde jag hålla mig i ungefär en halvminut. Klart jag svarade omgående och så klart jag tryckte på sända knappen innan jag hade skrivit klart svaret.
